Det var inte bara det att jag inte fick hjälp. Jag fick det värsta tänkbara. I alla fall det värsta som JAG nånsin råkat ut för. Kommunal psykiatri! (får riktig psykiatri att framstå som resonabel, progressiv och proffsig.)
Det här gruppboendet är inget fängelse. Vi sitter inte på rättspsyk. (som Sture.) Men KÄNSLAN är densamma. Övervakning, kollning, rapport om allt vi gör. (utförd av felfinnare kallad "personal".) "Stödet" består i befallningar att göra det och detta. (och vissa som bor här måste rapportera varje steg dom tar.) Och så den trevliga vetskapen att personalen när som helst kan rassla in med egna nycklar. Rakt in i ens hem! (nä nåt "hem" är det inte. Det är ett "boende". Och jag är hjärtinnerligt trött på det.)